|
Allt
detta kan en tavla visserligen också förmedla,
men den andra sidan av duken är som bekant alltid
tom. Skulpturen
tar för sig av rummet där vi möts.
Den får mig att cirkla runt och smygtitta. Och
i solljuset fortsätter skulpterandet.
Framför
mina ögon byter figuren plötsligt skepnad och karaktär.
Dagrar och skuggor penslar ständigt nya mönster
över bronsens yta. Den visar ett fruset ögonblick
som får mig att fundera över vad som hände
i momentet innan. Det märkliga är att en stelnad
rörelse ändå signalerar liv. Tränger
sig på och vill berätta. Med en gest eller blick.
Den är stum och ändå uppstår ljuv musik
och poesi. Magi!
Som
konstgjutare har jag fått förmånen
att få
delta i en urgammal och fantastisk skapelseprocess. Jag följer
i min fars och farfars fotspår för att föra
denna hantverkstradition vidare. Just nu kanske någon
lägger sista handen vid en gipsmodell som ska få
sin slutliga form med vår hjälp".
Johan
Pettersson
|
